Veckan som har gått, har jag varit i Falkenberg
och tagit hand om min dotter och mina barnbarn.
Dottern håller vår nya familjetradition vid liv,
dvs hon gjorde en riktig volt och bröt sin högerarm.
Hon är "värre" än jag- båda benen i hennes arm är av
-till skillnad mot mig som "bara" bröt ett (och vänster)...en petitesse.
Nu är det ju inte speciellt roligt att hon innehar rekordet,
inte för att jag saknar det,
utan det är ledsamt och besvärligt att det överhuvudtaget har hänt henne.
Jag har handlat, lagat mat, diskat, skjutsat till och från barnens skola,
till och från vårdcentral och lasarett m.m.
Känns skönt att jag har haft möjlighet att hjälpa till.
Nu hoppas jag att hon klarar att ro dagarna i land utan min hjälp.
Nu blir det andra som tar över.
Nu blir det andra som tar över.
Imorgon ska jag nämligen vara tillbaka på mitt jobb.
Nu hoppas jag på soliga dagar.
Kan ju vara ute mycket på jobbet...skönt så här års.
Agneta